FUCK YOU!

Men vems jävla ansvar är det?

Hur är det möjligt att vi, såna som du och jag, helt vanliga konsumenter, hur kommer det sig att vi hela tiden får höra hur VI måste ta vårt ansvar när ingen annan behöver göra det.
Jag är så fruktansvärt trött på alla banker och hur de frångår sitt ansvar gentemot mig som faktiskt är deras kund. Det är så oerhört viktigt att profilera sig på sina hemsidor, tv-reklam mm och gå ut med hur jävla serviceinriktade, lösningsorienterade och pålitliga dom är. Det är som ni säkert vet, väldigt lätt att med ett enkelt knapptryck faktiskt bli 350.000 kr rikare, eller fattigare.
Låt mig göra en väldigt lång historia kort för er, jag fick för många år sedan dignosen ”kronisk migrän”, att ha kronisk migrän innebär att jag 5 av 7 dagar i veckan har migrän mer eller mindre. Jag vaknar med migrän, jobbar med migrän och somnar med migrän, det är ett jävla helvete vill jag lova, men det syns inte utåt, mer än att jag rynkar lite extra med pannan och kisar med ögonen för att ljuset är så fruktansvärt jobbigt, men mer än det syns det inte, det syns inte hur det bokstavligen dunkar inne i huvudet och gärna på en enda sida av huvudet, det känns som att jag blöder inombords, jag mår illa, jag skakar och vill bara lägga mig ner i ett kallt rum med öppet fönster och gärna helt knäpptyst runt omkring. Som mamma till tre barn så är det scenariot i princip helt omöjligt även om mina barn med åren blivit tvungna att anpassa sig och lära sig att när jag kommer hem och ser så där olycklig ut så är det en migränattack och då kan de backa en aning, men va fan, de är ju barn så jag kan ju inte kväva dom för att jag har en migränattack IGEN….
Jag har träffat många läkare och testat alla mediciner, behandlingar, nålar, akupunktur, sprutor ja allt som finns har jag testat men ingenting gör så det blir bättre. För några år sedan så skrev min läkare ut Citodon som jag desperat sprang till apoteket och tog ut lika fort som en avlöning i förhoppning om att det skulle hjälpa och visst verkade dom… Det tog något år så var jag beroende av denna värktablett och jag började inse att jag tog fler och fler, varenda dag gick jag som på moln däremot så var migränen inte borta men hanterbar på något sätt eftersom jag var så avdomnad i hjärnan av dessa preparat. Efter ett par månader började min läkare ifrågasätta uttagen av citodon och jag insåg att det faktiskt var dags att jaga fatt en ny läkare som skrev ut och så fick det hålla på. Som mest hade jag nog 4 olika läkare som skrev ut citodonen åt mig om vartannat och varenda dag handlade om hur många tabletter jag hade kvar att ta. Ju mer tiden gick desto mindre orkade jag jobba, inte så konstigt med tanke på att hjärnan var helt jävla fucked up. Jag blev hemma mer och mer och av en händelse fick jag den briljanta idén att starta igång ett nätcasino för att hålla mig någorlunda sysselsatt under dagarna. Det tog inte många spel så var jag fast även i spelträsket, jag drömde om citodon och spel dagarna i ända, jakten efter den där stora jackpoten var det enda jag kände någon form av upphetsning av. Kickarna när man vann och även kickarna när man förlorade var helt oslagbara, ingenting fick störa mig under dessa viktiga 12 timmar om dygnet då jag om vartannat tryckte i mig citodon och spelade som en galning på nätcasinot. Det ena ledde såklart till det andra och det tog inte lång tid förrän alla mina/våra besparingar var som bortblåsta. Paniken kom krypandes, abstinensen av citodonen blev större och jakten efter nya pengar blev ett faktum och det var då helvetet verkligen gick lös. Jag slog upp datorn varje morgon och jagade alla slags snabblån, sms-lån, internetlån, blancolån och allt va fan det heter och jag fick godkänt precis överallt. Inte en endaste bank av något slag nekade mig ett lån och då var skuldberget även igång, jag blev tvungen att ta nya lån för att betala av gamla lån och så fick det hålla på. Så hur såg då dagarna ut för mig till slut? Jo, jag vakna på morgonen, lämnade barnen i skolan snabbt som faan för att skynda hem och ta den första dosen av citodon som bestod av 4 stycken. Jag la mig i soffan, öppnade upp datorn och sen var dagen igång, bredvid mig låg asken med citodonen och jag fyllde på varannan till var tredje timme med 4 nya citodon fram tills barnen kom hem från skolan. Då gjorde jag mig en ångestladdad paus i spelandet,, tog några nya citodon och tog mig kraft till att laga mat åt barnen för att sedan snabbt diska undan och lägga mig i datorn igen för nästa halva av dagens spel. Den här halvan blev mer intensiv än den första halvan av dagen och det berodde ju självklart på att min kära man snart skulle komma hem. Den här mannen som älskade mig mer än någonting annat och som inte gjorde annat än jobba och jobba för att ge denna familj de bästa framtidsutsikterna. Men vad han inte visste om var att alla pengar han slitit ihop var borta, helt jävla putsväck ut i cyperspacespelen. Han hade inte den blekaste aning om vad som pågick i mitt ”andra” liv där han inte släpptes in överhuvudtaget. Nog hade han lagt märke till den mängd tabletter jag stoppade i mig och även hur känslokall jag blivit under året. Inga pussar, inga reaktioner, ingen sexlust, ingenting – totalt jävla nollsställd,, okänslig och så jävla dum i huvudet. Men kvällen löpte på i samma anda och eftersom mannen kom hem ganska sent varje dag så fanns där utrymme för att spela bort alla de summor jag lyckats låna till mig under dagen. På en dag kunde jag få lån utbetalt från 2-4 banker, PÅ EN ENDASTE JÄVLA DAG??
Den 7:e oktober vaknade jag upp men den här morgonen var någonting helt annat än vad jag brukade känna. Jag skyndade till skolan med yngsta dottern och på vägen hem därifrån fick jag panik, jag fick sådan fruktansvärd jävla panikångest och det var väldigt nära till hands att faktiskt bara springa ut på vägen och ta livet av mig. Jag kom hem, tog av mig precis varenda plagg jag hade på kroppen som bara kändes helt i vägen för all ångest och svett som var på väg ut. Jag slängde mig i sängen och tokgrinade, som ett litet barn som hulkar efter andan, precis så låg jag i sängen och bara önskade att allt varit en jävla mardröm, men jag visste att det inte var det. Abstinensen började ta vid och jag slängde i mig ett gäng citodon igen och igen och igen sen la jag mig på golvet och stirrade upp i taket. Jag började ringa samtal till TUB, psykvården, vårdcentralen och sjukhusen och bara grinade och grinade för jag hade just insett att jag var en person som var beroende av både medicin och spel och inte nog med det så var jag även den största jävla bedragerskan, lögnerskan och skitstöveln som existerade på denna jord.
Sedan den dagen har mitt liv bara handlat om att ta ansvar, ta ansvar för mitt handlande, ta ansvar gentemot min familj och framförallt ta ansvar och kontrollen över min egna kropp och hjärna. Jag slutade med tabletterna och spelandet den dagen, jag slutade helt tvärt och det var ingen lätt historia men jag klarade det med mycket stöd hemifrån.
Så vad händer sedan när man gått igenom det helvete och skapat det kaos som jag gjorde?
Det tar ett par månader innan man har kontroll igen, innan man vet hur mycket lån, hur mycket skulder man har skapat sig under den här tiden och då kommer konsekvenserna, konsekvenser som jag tar men jag behöver hjälp.
Jag började ta kontakt med varenda bank för att få hjälp, hjälp med räntor, hjälp med avskrivningar, hjälp med amorteringstiden, ja precis varenda jävla hjälp man kan få. Men det kan du glömma.
Det är DITT ANSVAR får jag till svar av bankerna. Men hur fan är detta möjligt. Hur kan det vara som så att alla dessa banker stora som små inte behöver ta ansvar för hur de handlat gentemot mig?
Vad hände med att vara ”serviceinriktade” ”lösningsorienterade” ??
Alla banker jag pratar med hänvisar till att JAG (som då varit helt omtöcknad med mediciner i hjärnan) skrivit under avtalet och därmed så är det slutdiskuterat. Men jag bara vägrar , bara vägrar tro på att mänskligheten är så grym, vägrar tro på att det endast är jag som ska ta ansvar, hur är det möjligt?
Kan du förklara för mig hur jag lyckats låna nästan 2.000 000 kr på alla möjliga tänkbara lån inom loppet av typ 10 månader? Vad hände med kreditupplysningen, vad hände med UC, och vad fan hände med ert ansvar? Mer och mer provoceras jag av detta jävla ansvarstagande som alla pratar om, det är ju precis det jag gör just nu. Jag tar ansvar, jag behöver bara lite hjälp på traven. Det känns inte vettigt att sitta och betala ca 19.000 kr på dessa lån varje månad när endast 2500:- av dessa är rena amorteringar och resten är hutlösa räntor?? Är detta ansvarstagande av en bank?
Vad hände med välvilja, moral, etik och viljan att faktiskt hjälpa andra människor som pga en sjukdom hamnat helt jävla på sniskan. Det gör mig arg, hatisk och riktigt jävla förbannad. Flera av dessa banker hanterar inte ens telefonsamtal? Man måste fylla i ett jävla formulär på deras hemsida, sedan vänta på ett svar som då kommer kort och koncist med innehållet ”Vi kan tyvärr inte hjälpa dig, vår bedömning när du tog lånet var att du hade kapacitet att betala” FUCK YOU.
Flera gånger har jag mailat och frågat hur i helvete den här bedömningen gjorts baserat på lite siffror på er hemsida, inga samtal till mig,, ingen direktkontakt, inget personligt bemötande, inte ett endaste skit. Behöver de inte gå igenom sina egna processer, hur de lånar och vilka de belånar till. Jag har fortfarande inte fått svar på denna fråga utan hänvisas åter igen till att jag skrivit under avtalet.
Jag vill ge upp, bara lägga mig ner på golvet och skrika, låta allt bara försvinna, inte ta ansvar för någonting, men jag är inte sån. Jag är en fighter och jag vägrar ge upp på mänskligheten.
Under alla mina år som jag arbetat har jag alltid bemött mina kunder, leverantörer eller vilka det nu är som jag har kontakt med så har jag bemött dem med respekt och en vilja att förstå och göra skillnad i människors liv, men det är klart och tydligt att det går så jävla bra för bankerna att de inte behöver ha den affärsidén. Det som står på deras hemsidor är bara skitsnack och enligt mig borde det förbjudas. De borde inte få skriva att de är t.ex lösningsorienterade när de faktiskt inte är det.
Jag är så less, så fruktansvärt ledsen, arg och besviken på hur de får bete sig mot mig som konsument, som kund och framförallt som medmänniska. Jävlar vad snabbt det gick att få ta alla dessa lån, men när man sedan hör av sig för att försöka komma fram till en lösning, ja då är man inte vatten värd i deras ögon.
Skäms på er

6 Månaders helvete....

Det är inte bara och slänga ur sig en sån här sak som att man är spelberoende. Det finns så oerhört mycket mer än att man bara spelar.
Det har gått nästan 6 månader sedan jag fick mitt totala nervsammanbrott och bara totalt haverera. Ingen kunde förstå eller ens tänka sig vilken skam det ligger i att ha ett beroende, och då menar jag precis vilket beroende som helst. För mig var det dessutom två missbruk/beroenden som jag var tvungen att tacklas med.
Innan jag började spela som en toka så missbrukade jag Citodon. Jag vet inte hur många som ätit citodon någon gång mot smärta och som oxå vet hur effekten av en eller kanske till och med två citodon ger. Då kan du säkert tänka dig hur illa det är när man trycker i sig minst 20 citodon per dag.
Idag vet jag att jag ser klart på saker och ting, och det trodde jag att jag gjorde under mitt missbruk, men som sagt så vet jag bättre idag. Det är ganska så skönt att slippa gå runt och ödsla energi på att lista ut hur jag ska få ut mer mediciner, boka in mig hos nya doktorer och fejka smärtor bara för att få ett nytt ynka recept på tabletterna. Många undrar hur det är möjligt att jag lyckats dölja detta för min familj under nästan 2-3 år. Att jag åt Citodon visste hela min familj om, hur mycket jag åt är däremot en helt annan historia. Min man va på mig det sista halvåret med att han reagerat över hur mycket tabletter jag åt, detta ledde till att jag faktiskt gömde mina tabletter, gick på toa och tog mina mediciner där, så ingen skulle se det. Har man ett missbruk oavsett vad det är så ser man till att möjligheten finns till det man är beroende utav om det som så kräver hundratals vita lögner i veckan.
Vad gäller spelet så var det lite svårare att dölja eftersom när en dator är igång så ser ju folk vad man gör men i mitt fall gällde det att spela i smyg även där. Då min man alltid pluggat och jobbat hårt och i princip alltid övertid så hade jag faktiskt möjlighet att både spela och tugga tabletter utan att någon såg det. Jag gick hem tidigare från jobbet eller så stannade jag sent på jobbet för att spela när ingen var kvar, man hittade öppningarna och utnyttjande dom mycket väl, listig som en räv minst sagt.
Men jag kände nog själv det sista året att jag var riktigt illa ute. Jag började sakta men säkert och se mitt/mina missbruk vilket ledde till ångest som i sin tur ledde till fler tabletter för att dämpa ångesten och för att må lite bättre i det hela så spelade jag för att fördriva tiden och tankarna. En sak som jag reflekterade över länge var att jag inte kunde spela om jag inte hade tagit citodonen för då skulle ångesten för att jag spelade bort miljoner bli så ångestladdad men med Citodonen blir man som avtrubbad från alla känslor man antagligen skulle känna annars.
Så vad händer?? Hur stora blir konsekvenserna och går det att hitta ett liv efter detta?

Känner du någon som spelar för mycket...

Känner du någon som spelar för mycket?

Det kan handla om tv-spel, pokerspel, nätcasinon, facebook-spel, hästar, lotto, måltipset med mera med mera... Vi är inte många som spelar men för oss som gör det så får det de mest otänkbara vändningarna i livet. Vi blir av med jobb, skuldsätter oss, spelar bort alla pengar vi någonsin haft och framförallt de pengar vi inte borde haft, utöver det så begår vissa av oss till och med brott för att få tillgång till mer pengar.
Varje dag som går, varje minut och varje timmar funderar våra hjärnor på spel eller när vi ska spela, eller till och med hur vi ska göra för att kunna spela i smyg så ingen i vår närvaro misstänker att detta är ett missbruk. Precis som alkoholister eller narkomaner gömmer sig, luras eller ljuger för att få tillgång till sitt preparat, exakt så fungerar hjärnan för oss som spelar, fast det är inte så många som känner till det. Vissa tänker att det är ok att spela tv-spel 18 timmar om dygnet eftersom det inte är pengar inblandat, men där har ni fel. I nästan alla fall hamnar dessa spelande människorna utan jobb, kanske blir utkastade från skolan eller orkar inte helt enkelt gå ut och försöka ta sig an ett jobb. Detta leder i alla fall till en ekonomisk kris till slut hur man än vänder och vrider på det.
Var vi än befinner oss skyltas det om alla möjliga tänkbara spel, vi kan aldrig undvika det för det finns där precis överallt, på busstationen, i butiker, på tv-reklamen, på nätet, ja precis överallt blir vi exponerade för det vi är som mest svagast för. Och vad gör samhället för att minska detta - precis ingenting.
Som väldigt ofta med alla typer av missbrukare så vill vi stoppa de i ett fack, det är pga deras barndom, deras föräldrar, miljön, ja you name it, det finns alltid en kategori människor för allt, men det här med spelmissbrukare är helt omöjligt att se på personen, det går inte.
Vem kunde tro att jag skulle tillhöra den kategorin? Jag som är lyckligt gift sedan 15 år tillbaka, kvinna och mamma till 3 barn. Det fanns ingen som kunde se detta på mig överhuvudtaget men ändå så sitter jag här nu. Jag har spelat bort alla pengar vi någonsin haft, även spelat bort alla mina barns pengar, jag har tagit lån i min mans namn för att få tag på mer pengar efter att jag spelat bort alla stora lån som jag tagit i mitt egna namn, jag har ingenting kvar, ingen lägenhet, inga pengar, inget sparande, absolut ingenting finns kvar i pengaväg, jag är helt barskrapad.
Att sitta här och inse hur jävla korkad man har varit hjälper liksom inte, det är över och livet kommer aldrig mer bli sig likt.