Men vems jävla ansvar är det?
Hur är det möjligt att vi, såna som du och jag, helt vanliga konsumenter, hur kommer det sig att vi hela tiden får höra hur VI måste ta vårt ansvar när ingen annan behöver göra det.
Jag är så fruktansvärt trött på alla banker och hur de frångår sitt ansvar gentemot mig som faktiskt är deras kund. Det är så oerhört viktigt att profilera sig på sina hemsidor, tv-reklam mm och gå ut med hur jävla serviceinriktade, lösningsorienterade och pålitliga dom är. Det är som ni säkert vet, väldigt lätt att med ett enkelt knapptryck faktiskt bli 350.000 kr rikare, eller fattigare.
Låt mig göra en väldigt lång historia kort för er, jag fick för många år sedan dignosen ”kronisk migrän”, att ha kronisk migrän innebär att jag 5 av 7 dagar i veckan har migrän mer eller mindre. Jag vaknar med migrän, jobbar med migrän och somnar med migrän, det är ett jävla helvete vill jag lova, men det syns inte utåt, mer än att jag rynkar lite extra med pannan och kisar med ögonen för att ljuset är så fruktansvärt jobbigt, men mer än det syns det inte, det syns inte hur det bokstavligen dunkar inne i huvudet och gärna på en enda sida av huvudet, det känns som att jag blöder inombords, jag mår illa, jag skakar och vill bara lägga mig ner i ett kallt rum med öppet fönster och gärna helt knäpptyst runt omkring. Som mamma till tre barn så är det scenariot i princip helt omöjligt även om mina barn med åren blivit tvungna att anpassa sig och lära sig att när jag kommer hem och ser så där olycklig ut så är det en migränattack och då kan de backa en aning, men va fan, de är ju barn så jag kan ju inte kväva dom för att jag har en migränattack IGEN….
Jag har träffat många läkare och testat alla mediciner, behandlingar, nålar, akupunktur, sprutor ja allt som finns har jag testat men ingenting gör så det blir bättre. För några år sedan så skrev min läkare ut Citodon som jag desperat sprang till apoteket och tog ut lika fort som en avlöning i förhoppning om att det skulle hjälpa och visst verkade dom… Det tog något år så var jag beroende av denna värktablett och jag började inse att jag tog fler och fler, varenda dag gick jag som på moln däremot så var migränen inte borta men hanterbar på något sätt eftersom jag var så avdomnad i hjärnan av dessa preparat. Efter ett par månader började min läkare ifrågasätta uttagen av citodon och jag insåg att det faktiskt var dags att jaga fatt en ny läkare som skrev ut och så fick det hålla på. Som mest hade jag nog 4 olika läkare som skrev ut citodonen åt mig om vartannat och varenda dag handlade om hur många tabletter jag hade kvar att ta. Ju mer tiden gick desto mindre orkade jag jobba, inte så konstigt med tanke på att hjärnan var helt jävla fucked up. Jag blev hemma mer och mer och av en händelse fick jag den briljanta idén att starta igång ett nätcasino för att hålla mig någorlunda sysselsatt under dagarna. Det tog inte många spel så var jag fast även i spelträsket, jag drömde om citodon och spel dagarna i ända, jakten efter den där stora jackpoten var det enda jag kände någon form av upphetsning av. Kickarna när man vann och även kickarna när man förlorade var helt oslagbara, ingenting fick störa mig under dessa viktiga 12 timmar om dygnet då jag om vartannat tryckte i mig citodon och spelade som en galning på nätcasinot. Det ena ledde såklart till det andra och det tog inte lång tid förrän alla mina/våra besparingar var som bortblåsta. Paniken kom krypandes, abstinensen av citodonen blev större och jakten efter nya pengar blev ett faktum och det var då helvetet verkligen gick lös. Jag slog upp datorn varje morgon och jagade alla slags snabblån, sms-lån, internetlån, blancolån och allt va fan det heter och jag fick godkänt precis överallt. Inte en endaste bank av något slag nekade mig ett lån och då var skuldberget även igång, jag blev tvungen att ta nya lån för att betala av gamla lån och så fick det hålla på. Så hur såg då dagarna ut för mig till slut? Jo, jag vakna på morgonen, lämnade barnen i skolan snabbt som faan för att skynda hem och ta den första dosen av citodon som bestod av 4 stycken. Jag la mig i soffan, öppnade upp datorn och sen var dagen igång, bredvid mig låg asken med citodonen och jag fyllde på varannan till var tredje timme med 4 nya citodon fram tills barnen kom hem från skolan. Då gjorde jag mig en ångestladdad paus i spelandet,, tog några nya citodon och tog mig kraft till att laga mat åt barnen för att sedan snabbt diska undan och lägga mig i datorn igen för nästa halva av dagens spel. Den här halvan blev mer intensiv än den första halvan av dagen och det berodde ju självklart på att min kära man snart skulle komma hem. Den här mannen som älskade mig mer än någonting annat och som inte gjorde annat än jobba och jobba för att ge denna familj de bästa framtidsutsikterna. Men vad han inte visste om var att alla pengar han slitit ihop var borta, helt jävla putsväck ut i cyperspacespelen. Han hade inte den blekaste aning om vad som pågick i mitt ”andra” liv där han inte släpptes in överhuvudtaget. Nog hade han lagt märke till den mängd tabletter jag stoppade i mig och även hur känslokall jag blivit under året. Inga pussar, inga reaktioner, ingen sexlust, ingenting – totalt jävla nollsställd,, okänslig och så jävla dum i huvudet. Men kvällen löpte på i samma anda och eftersom mannen kom hem ganska sent varje dag så fanns där utrymme för att spela bort alla de summor jag lyckats låna till mig under dagen. På en dag kunde jag få lån utbetalt från 2-4 banker, PÅ EN ENDASTE JÄVLA DAG??
Den 7:e oktober vaknade jag upp men den här morgonen var någonting helt annat än vad jag brukade känna. Jag skyndade till skolan med yngsta dottern och på vägen hem därifrån fick jag panik, jag fick sådan fruktansvärd jävla panikångest och det var väldigt nära till hands att faktiskt bara springa ut på vägen och ta livet av mig. Jag kom hem, tog av mig precis varenda plagg jag hade på kroppen som bara kändes helt i vägen för all ångest och svett som var på väg ut. Jag slängde mig i sängen och tokgrinade, som ett litet barn som hulkar efter andan, precis så låg jag i sängen och bara önskade att allt varit en jävla mardröm, men jag visste att det inte var det. Abstinensen började ta vid och jag slängde i mig ett gäng citodon igen och igen och igen sen la jag mig på golvet och stirrade upp i taket. Jag började ringa samtal till TUB, psykvården, vårdcentralen och sjukhusen och bara grinade och grinade för jag hade just insett att jag var en person som var beroende av både medicin och spel och inte nog med det så var jag även den största jävla bedragerskan, lögnerskan och skitstöveln som existerade på denna jord.
Sedan den dagen har mitt liv bara handlat om att ta ansvar, ta ansvar för mitt handlande, ta ansvar gentemot min familj och framförallt ta ansvar och kontrollen över min egna kropp och hjärna. Jag slutade med tabletterna och spelandet den dagen, jag slutade helt tvärt och det var ingen lätt historia men jag klarade det med mycket stöd hemifrån.
Så vad händer sedan när man gått igenom det helvete och skapat det kaos som jag gjorde?
Det tar ett par månader innan man har kontroll igen, innan man vet hur mycket lån, hur mycket skulder man har skapat sig under den här tiden och då kommer konsekvenserna, konsekvenser som jag tar men jag behöver hjälp.
Jag började ta kontakt med varenda bank för att få hjälp, hjälp med räntor, hjälp med avskrivningar, hjälp med amorteringstiden, ja precis varenda jävla hjälp man kan få. Men det kan du glömma.
Det är DITT ANSVAR får jag till svar av bankerna. Men hur fan är detta möjligt. Hur kan det vara som så att alla dessa banker stora som små inte behöver ta ansvar för hur de handlat gentemot mig?
Vad hände med att vara ”serviceinriktade” ”lösningsorienterade” ??
Alla banker jag pratar med hänvisar till att JAG (som då varit helt omtöcknad med mediciner i hjärnan) skrivit under avtalet och därmed så är det slutdiskuterat. Men jag bara vägrar , bara vägrar tro på att mänskligheten är så grym, vägrar tro på att det endast är jag som ska ta ansvar, hur är det möjligt?
Kan du förklara för mig hur jag lyckats låna nästan 2.000 000 kr på alla möjliga tänkbara lån inom loppet av typ 10 månader? Vad hände med kreditupplysningen, vad hände med UC, och vad fan hände med ert ansvar? Mer och mer provoceras jag av detta jävla ansvarstagande som alla pratar om, det är ju precis det jag gör just nu. Jag tar ansvar, jag behöver bara lite hjälp på traven. Det känns inte vettigt att sitta och betala ca 19.000 kr på dessa lån varje månad när endast 2500:- av dessa är rena amorteringar och resten är hutlösa räntor?? Är detta ansvarstagande av en bank?
Vad hände med välvilja, moral, etik och viljan att faktiskt hjälpa andra människor som pga en sjukdom hamnat helt jävla på sniskan. Det gör mig arg, hatisk och riktigt jävla förbannad. Flera av dessa banker hanterar inte ens telefonsamtal? Man måste fylla i ett jävla formulär på deras hemsida, sedan vänta på ett svar som då kommer kort och koncist med innehållet ”Vi kan tyvärr inte hjälpa dig, vår bedömning när du tog lånet var att du hade kapacitet att betala” FUCK YOU.
Flera gånger har jag mailat och frågat hur i helvete den här bedömningen gjorts baserat på lite siffror på er hemsida, inga samtal till mig,, ingen direktkontakt, inget personligt bemötande, inte ett endaste skit. Behöver de inte gå igenom sina egna processer, hur de lånar och vilka de belånar till. Jag har fortfarande inte fått svar på denna fråga utan hänvisas åter igen till att jag skrivit under avtalet.
Jag vill ge upp, bara lägga mig ner på golvet och skrika, låta allt bara försvinna, inte ta ansvar för någonting, men jag är inte sån. Jag är en fighter och jag vägrar ge upp på mänskligheten.
Under alla mina år som jag arbetat har jag alltid bemött mina kunder, leverantörer eller vilka det nu är som jag har kontakt med så har jag bemött dem med respekt och en vilja att förstå och göra skillnad i människors liv, men det är klart och tydligt att det går så jävla bra för bankerna att de inte behöver ha den affärsidén. Det som står på deras hemsidor är bara skitsnack och enligt mig borde det förbjudas. De borde inte få skriva att de är t.ex lösningsorienterade när de faktiskt inte är det.
Jag är så less, så fruktansvärt ledsen, arg och besviken på hur de får bete sig mot mig som konsument, som kund och framförallt som medmänniska. Jävlar vad snabbt det gick att få ta alla dessa lån, men när man sedan hör av sig för att försöka komma fram till en lösning, ja då är man inte vatten värd i deras ögon.
Skäms på er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar