måndag 13 april 2015

6 Månaders helvete....


Det är inte bara och slänga ur sig en sån här sak som att man är spelberoende. Det finns så oerhört mycket mer än att man bara spelar.
Det har gått nästan 6 månader sedan jag fick mitt totala nervsammanbrott och bara totalt haverera. Ingen kunde förstå eller ens tänka sig vilken skam det ligger i att ha ett beroende, och då menar jag precis vilket beroende som helst. För mig var det dessutom två missbruk/beroenden som jag var tvungen att tacklas med.
Innan jag började spela som en toka så missbrukade jag Citodon. Jag vet inte hur många som ätit citodon någon gång mot smärta och som oxå vet hur effekten av en eller kanske till och med två citodon ger. Då kan du säkert tänka dig hur illa det är när man trycker i sig minst 20 citodon per dag.
Idag vet jag att jag ser klart på saker och ting, och det trodde jag att jag gjorde under mitt missbruk, men som sagt så vet jag bättre idag. Det är ganska så skönt att slippa gå runt och ödsla energi på att lista ut hur jag ska få ut mer mediciner, boka in mig hos nya doktorer och fejka smärtor bara för att få ett nytt ynka recept på tabletterna. Många undrar hur det är möjligt att jag lyckats dölja detta för min familj under nästan 2-3 år. Att jag åt Citodon visste hela min familj om, hur mycket jag åt är däremot en helt annan historia. Min man va på mig det sista halvåret med att han reagerat över hur mycket tabletter jag åt, detta ledde till att jag faktiskt gömde mina tabletter, gick på toa och tog mina mediciner där, så ingen skulle se det. Har man ett missbruk oavsett vad det är så ser man till att möjligheten finns till det man är beroende utav om det som så kräver hundratals vita lögner i veckan.
Vad gäller spelet så var det lite svårare att dölja eftersom när en dator är igång så ser ju folk vad man gör men i mitt fall gällde det att spela i smyg även där. Då min man alltid pluggat och jobbat hårt och i princip alltid övertid så hade jag faktiskt möjlighet att både spela och tugga tabletter utan att någon såg det. Jag gick hem tidigare från jobbet eller så stannade jag sent på jobbet för att spela när ingen var kvar, man hittade öppningarna och utnyttjande dom mycket väl, listig som en räv minst sagt.
Men jag kände nog själv det sista året att jag var riktigt illa ute. Jag började sakta men säkert och se mitt/mina missbruk vilket ledde till ångest som i sin tur ledde till fler tabletter för att dämpa ångesten och för att må lite bättre i det hela så spelade jag för att fördriva tiden och tankarna. En sak som jag reflekterade över länge var att jag inte kunde spela om jag inte hade tagit citodonen för då skulle ångesten för att jag spelade bort miljoner bli så ångestladdad men med Citodonen blir man som avtrubbad från alla känslor man antagligen skulle känna annars.
Så vad händer?? Hur stora blir konsekvenserna och går det att hitta ett liv efter detta?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar